Berggren: ”Var tog passionen och känslorna vägen?”

Det har gått en längre tid sedan jag skrev i det här forumet. En hård satsning mot Stockholm marathon (tolfte plats), en efterföljande och energikrävande skada samt ett par tentor av modell tuffare har tyvärr gjort att fokus har riktats mot annat håll. Sommaren har också bestått av jobb i min gamla hemort, Karlskrona. Det är just härifrån jag hämtar dagens ämne.

Det handlar om hur lokalfotbollen har förändrats över två decennier.

Bara ett stenkast från mitt föräldrahem i Ramdala – en by ungefär 15 kilometer utanför Karlskronas centrala delar – ligger anrika Säbyvallen. Här spenderades en stor del av min uppväxt och det var här man träffades, detta var en av byns ytterst få knutpunkter. Typ den enda.

För ungefär 20 år sedan innehöll Ramdala IF:s A-lag flera karaktäristiska spelare. Som exempelvis Zeke – honom ville ingen möta, tro mig. Khalid – gårdagens Neymar fast utan någon som helst teknisk begåvning. Smeden – bankmannen som alltid dök upp i slips och portfölj (väldigt unikt i bondesamhället Ramdala). Tordan – han som det ryktades kunde springa lika fort bak som fram. Ladan – det pålitliga lokomotivet på det centrala mittfältet. Sparre – vesslan som ständigt gäckade motståndarnas försvar.

Alla hade spelarna något gemensamt: De bodde i samma by som de spelade fotboll i – Ramdala.

Detta bidrog såklart till en väldigt stark ”vi-känsla”. Man stred och stod upp för klubbemblemet. Jag kommer ihåg hur det var att som tioåring se Ramdala IF ta emot grannortsrivaler som Jämjö GoIF och Kristianopels GoIF. De matcherna slutade inte sällan i ett benbrott och två röda. Minst. Och tro mig – det var alltid ett jävla liv på läktaren.

När jag den här sommaren bevittnade samma slags möte kunde jag bara konstatera att mycket har förändrats. I den 16 man stora hemmatruppen fanns en spelare bördig från Ramdala.

En.

I matchen blev det tre gula kort och matchen var som vilken som helst. Kändes mer som en välgörenhetsmatch än ett så kallat hatmöte i ärlighetens namn. Nu menar jag inte att jag föredrar fult spel och en plan full av adrenalinstinna benknäckarkillar. Men jag saknar passionen, fulsnacket, känslorna, de hårda kamperna – ja, det är skillnad på att spela hårt och fult.

Den här skillnaden på då och nu är jag ganska övertygad om att fler har sett runt om i landet. Men det är bara att inse – det ser annorlunda ut i dag och det finns säkerligen flera faktorer som påverkar. Typ Bosman, pengar, bättre kommunikationer, status med mycket mera.

Om jag är en bakåtsträvare? Nja, det skulle jag inte påstå.

Det var inte bättre förr.

Men det var roligare.

Om gästskribenten:
Daniel Berggren är den förre TTELA-sportreportern som nu pluggar fastighetsförvaltning på Fastighetsakademin i Göteborg och parallellt med det även är långdistanslöpare på elitnivå. Han är också – eller kanske framförallt – en av de regelbundet återkommande gästskribenterna hos tvgfotboll.com.

Daniel Berggrens tidigare krönikor hittar ni här!