Helgkrönika: Det är din partner som får fotbollen att funka

Det är en sport med kollektivistiska förtecken, men de flesta – inklusive jag – spelar förstås fotboll av rent egoistiska skäl.
Och vi kanske borde prata mer om vad det innebär för relationen med familj och vänner.

Det händer ofta att jag tröttnar på mig själv. Det vore, tänker jag, så mycket enklare att ha en sund relation till den här idrotten, och en förmåga att lägga ribban på en lagom nivå.

Särskilt när man hunnit skaffa sig två barn, hus, jobb i Göteborg och andra förpliktelser i livet.

Men nej då: fotbollen går inte att göra avkall på, och att missa träningar kommer inte på tanken. Att sluta helt och hållet? Tja, visst passerar den idén hjärnrummet någon gång varje försäsong, men det känns fortfarande långt borta.

Ja, om det inte vore för en sak.

På kort tid har jag nämligen stött på två fotbollsbekanta som båda precis avslutat långa förhållanden. Det händer ju överallt och orsakas, förstås, av komplexa mekanismer över tid, men jag tänker ändå att utövandet säkert bär viss skuld när relationer krackelerar och familjeband klipps av.

De här tre, fyra träningskvällarna varje vecka, inklusive en eventuell bortamatch till tjotahejti, tär naturligtvis på familjer.

Martin Ahlin

De här tre, fyra träningskvällarna varje vecka, inklusive en eventuell bortamatch till tjotahejti, tär naturligtvis på familjer.

Det är ju jävligt egoistiskt att fortsätta så, år ut och år in, men ändå gör man det. Varför? Ja, för de flesta känns väl ett liv utan fotboll väldigt torftigt. Visst kan man argumentera för att ens partner gynnas av att man själv är nöjd och glad – men den glädjen räcker ju bara till nästa förlust, som alltid kommer förr eller senare och obarmhärtigt punkterar ens lyckobubbla.

Det måste vara enormt enerverande att leva med en person vars känsloliv är en konstant bergochdalbana, enbart styrd av resultat, resultat och åter resultat.

Ändå är det sällan man hör spelare, vare sig herrar eller damer, motivera sina beslut att lämna sporten med att det handlar om ens partner. ”Familjen”, visst, det är närbesläktat, och ”tidsbrist”. Men aldrig just det.

Tänk vilket lass våra andra hälfter får dra, bara för att vi ska leka av oss. De är en bärande kugge i lokalfotbollens maskineri, och de förtjänar nästan en egen hyllning i almanackan:

”Fotbollspartnerns dag.”

Det är nog en av mina bättre idéer, vid närmare eftertanke.