Helgkrönikan: Låt individen välja sina egna rutiner före match

Det är märkligt hur tiderna förändras, och vi med dem.
Som det här med rutinerna före match.

Den 5 oktober 2003 är en dag som jag fortfarande minns som igår. Det var säsongens sista omgång i division 4 Västra och på slutet fick jag göra mitt första A-lagsinhopp, i en 0-2-förlust hemma mot Wargön.

Det blev, således, ingen hejdundrande succé: jag minns att mitt tunnelseende gjorde att knappt en enda passning nådde rätt adress. Men för egen del var det förstås ändå en milstolpe och ännu en hållplats på resan mot eliten.

Fast inte fan blev det det.

Seriositeten gick det däremot inte att klaga på, och jag roas fortfarande av tanken på min laddning inför matchdagar, särskilt i jämförelse med hur det ser ut idag, sisådär 16 år senare (vi kommer till det).

Då rådde sexförbud 24 timmar före avspark, och bröts det (vilket hände emellanåt) så var våndan total. För att komma i fotbollsstämning satte jag, av någon märklig anledning, på en VHS med D’Angelos semiporrdoftande video till låten ”Untitled (how does it feel)” – alternativt VM-krönikan från 1994 , vilket kändes desto mer passande – och det fanns bara ett fokus, inga störningsmoment alls.

Kosten sköttes dessutom exemplariskt, allt enligt ett kolhydratspropagerande häfte från Livsmedelsverket.

Men jag kom ju ingenvart med min fotbollskarriär, och snabbspolar vi fram till idag så är förberedelserna så annorlunda som de kan bli.

Sexlivet kan vi lämna utanför det här (…), men det händer inte alltför sällan att första tanken på att det faktiskt är matchdag ploppar upp ungefär en timme före samling, dessutom efter en milt sagt ansträngande dag på jobbet eller med kidsen.

Musik? Tja, de senaste matcherna har jag ofrivilligt haft ett par sånger från barnfilmen Frost på hjärnan, vilket inte riktigt ger den extra växel som man kanske hade önskat eller velat.

Totalt fokus är inte heller min grej längre, på samma sätt. En gång blev en före detta lagkamrat förbannad över att jag gick runt och socialiserade med motståndarna före match, men jag har också insett att jag ofta presterar som allra bäst när jag är avslappnad, glad och öppen utåt.

Och det är väl kontentan här egentligen: alla spelare och ledare måste försöka hitta sitt optimala sätt att ladda för att nå sin maximala prestation, utefter sina specifika förutsättningar.

Jag tror att fotbollen ibland behöver vara ännu mer tillåtande där. Alla individer är inte likadana, alla fungerar inte på samma sätt.

Sedan behöver man ju inte vara lika störd som när jag var 15, men det är ju en annan femma.