Krönika: FCT är (äntligen) nummer ett i Trestad igen

Kände ni hur marken skälvde? Hur makt förflyttades?
Det gjorde jag också.
Plötsligt, bara sådär, gick Trollhättan om Uddevalla i fotboll.

2010 var ett minnesvärt år för FCT, men av fel anledning. Laget åkte ur superettan – det var aldrig något snack om saken – och det fanns redan då de som tyckte att ”projektet” hade gjort sitt och behövde upplösas.

Likt alla äktenskap har FCT understundom hållit sina supportrar nöjda, men ibland också fått dem att hytta med stekpannan i näven. Det har gått upp och ner på ett sätt som inte ens någon riktig bergochdalbana gör – och kommer förstås fortsätta att göra så även framöver.

Idag står inte klubben starkare än någonsin, det vore förmätet att säga, men visst är det något speciellt igen med FCT. Laget har en kvalplats till superettan i detta nu, och ser dessutom ut att ha passerat Oddevold på allvar.

För första gången sedan 2010, faktiskt.

Söndagskvällens möte på Rimnersvallen innehöll visserligen ett lag från botten mot ett i toppen, men det liknade inget annat Trestadsderby jag tidigare bevittnat (och då har det ändå blivit ett antal genom åren). FCT var numret större från avspark till slutsignal, ja, egentligen bättre på varje position.

Det var en sån dag – nej, det är nog en sån säsong – där Sean Conaboy och Robert Lipovac turades om att försöka göra den svåraste mottagningen eller dribblingen, och alltid lyckades. Anders Mogren såg ut att väga 200 kilo när hemmaspelarna ville flytta på honom, Richard Cindric hade som vanligt blicken nästan enbart fäst framåt, i hopp om att skapa något ur inget.

Albinot Rexhepi stoppade IKO:s mittförsvar i sin ficka, Fredrik Sundström visade att han älskar matcher mot Uddevallagäng mer än något annat, kolugne Markus Karlsson är områdets nästa (?) allsvenska produkt… och, ja, man kan nog hålla på så där hur länge som helst.

Dessutom – och det här gillar Ronny Fredriksson att jag pratar om – har det största frågetecknet inför säsongen blivit det främsta utropstecknet: nämligen försvarsspelet. Det har nog aldrig varit så tydligt som i FCT:s fall att ett sådant ska utföras av ett helt lag, inte en backlinje om tre, fyra eller fem spelare.

Det är ju också därför som Oddevold inte skapade en enda riktigt fet chans på 90 minuters spel, plus tillägg.

Många runtomkring lär vilja följa resan, säkert fler än på länge. Bara det i sig är en vinst för FCT och fotbollsstaden Trollhättan.

Martin Ahlin

Till och med kanslichefen Leif Lindvärn, som kommenterade sändningen för Ettanplays räkning, kunde kosta på sig att konstatera hur man ”inte ofta får se ett mer rättvisande resultat än detta”. Hatten av från alla håll, således.

Ska vi även säga något om William Lundin? Okej:

Han har ju en stamtavla som innebär att elitklubbarna drar öronen åt sig alldeles oavsett, men Lundin junior har onekligen börjat göra sig ett eget namn, bara 26 år gammal.

Han bygger lag och grupper som få andra, verkar tänka, äta och sova fotboll, och kommer givetvis bli erbjuden ett jobb i superettan inom kort, kanske redan till nästa säsong.

Om han nu inte tar sig dit med FCT, vill säga. För det är ju faktiskt en realitet, sett till säsongens tolv första omgångar och det spel som laget mäktat med.

Det är en lång väg dit, och det kommer som sagt komma bakslag – säkert redan i år – men många runtomkring lär vilja följa resan, säkert fler än på länge.

Bara det i sig är en vinst för FCT och fotbollsstaden Trollhättan.

Numera nummer ett i Trestad.