Krönika: Inget gör mig så irriterad som vissa domare

Glesa gräsplaner, mobbande motståndare och växlande väderlek är en del av fotbollen i många divisioner.
Men inget provocerar mig mer än dåliga domare.

När man passerat 30-strecket så är det säkert naturligt att man börjar fundera kring sin framtid. Hur länge kan man spela fotboll? Och hur fylls det tomrummet den dag när allt är över?

Själv har jag svårt att se mig i någon form av ledarfunktion – jag har inget överdrivet intresse för taktik, och är inte heller pedagogiskt skicklig – men skulle ändå vilja bli kvar inom sporten. Och en dag slog det mig: jag kanske borde bli domare?

Om så blir fallet återstår naturligtvis att se, men en sak som faktiskt motiverar mig är alla rötna rättskipare som jag mött i division 4 och 5 på senare år.

Är du domare och tar åt dig? Tja, du behöver bara ta göra det om du är en aggressiv och icke-kommunikativ matchledare. Du är typen som hatar spontana reaktioner, vägrar ta diskussioner och har smilband som enbart pekar nedåt när du befinner dig på en fotbollsplan.

Är du sån – då föraktar jag dig. Jag är ledsen, men det bara är så.

Som tur är finns det gott om domare som uppför sig på det motsatta sättet, och jag upplever att många av dem faktiskt har ett förflutet som spelare på seniornivå. De vet helt enkelt själva vad som går hem och inte.

(Dessutom är mitt intryck att oväntat många av dessa duktiga domare faktiskt kommer från Lidköping, av någon märklig anledning. Detta bör utforskas av någon i lite mer vetenskapligt så småningom.)

Och jag vet: domarklimatet överlag är ju förjävligt, så man kan väl förstå att måttet är rågat för vissa. Men med lite självdistans, charm och verbal öppenhet kan man komma långt, och säkert slippa en del friktion på kuppen.

Ni som tvivlar på att jag själv kommer kunna uppfylla dessa kriterier får gärna skriva ut den här artikeln och återkomma om ett par år, utifall att det nu blir så att jag följer den presumtiva planen.

Det är ju lätt att snacka – i dubbel bemärkelse – ibland.