Krönika: Kan man se nedflyttning som en möjlighet istället?

Det kanske är djupt okänsligt att ens föreslå det.
Nä, jag borde väl inte… Eller?
Okej, så här då:
Borde det inte gå att se nedflyttning som en möjlighet snarare än en sportslig katastrof för en fotbollsklubb?

Det hade förstås varit värre att komma med ett så vedervärdigt påstående om man aldrig drabbats av en degradering. Men det har jag gjort, flera gånger om dessutom.

Från fyran vid två tillfällen, och så från femman.

Det känns också bra att göra den summeringen nu snarare än om några veckor – mitt Trollhättans FK är fortfarande indraget i bottenstriden i division 4, och på söndagen vet vi om kontraktet säkras eller kvalspel vidtar.

Mina mörkaste fotbollsminnen kommer annars från just nedflyttningar. Jag minns en sen höstdag för några år sedan, i ett nybyggt men identitetslöst omklädningsrum hos Råda BK, där vi just hade åkt ur med TFK.

Duschångorna formade ett eget slags mörker, man kunde varken tänka klart eller se någon ljusning bortanför dimman. Det var ren och skär skam, å sina och lagkamraternas vägnar.

Ni känner säkert igen känslan det ger: att det trots alla tillfällen av okontrollerad glädje inte är värt att utöva sporter som innehåller såna grymma ögonblick.

Vid 31 års ålder vill jag tro att jag fått en lite mer nyanserad bild av det hela. Det är ingen katastrof att åka ur – lag avancerar och degraderas hela tiden. Har man gjort sitt bästa, efter givna förutsättningar, så är det bara så det är.

Och till lag som IFK Trollhättan eller Trollhättans BoIS vill jag, hur jävla brådmoget det än må låta, bara säga: se det här som en möjlighet att komma tillbaka starkare.

Exemplen är flera:

FCT åkte ur ettan 2016 och började då skapa grunden till det som är dagens framgångsrika lag. Hade man blivit kvar i samma serie så skulle vi förmodligen aldrig fått någon William Lundin till Trollhättan (notera att det var Tor-Arne Fredheim som tog över direkt efter degraderingen), inte heller flera av de spännande framtidsvärvningar som tagit klubben till toppen.

För Vänersborgs FK tog det också något år att processa nedflyttningen till sexan 2008, men 2010 kom en viss Raimo Käkelä in och man började bygga truppen på egna, unga spelare som sedan – i flertalet fall – var med under hela resan genom seriesystemet.

Trollhättans BoIS var också nere i division 6 så sent som 2013, och därifrån skapade man något otroligt spännande, nästintill hemvävt dessutom.

En degradering kan ju vara en chans att se över verksamheten, rensa ut onödiga komponenter och satsa på de egna, om man nu – som jag – ser ett betydande värde i det.

Visst, det kan kännas som att vara tillbaka på ruta ett, och det stämmer ju sett till den arbetsmängd som lär krävas för att återigen avancera framåt och klättra uppåt.

Men perspektivet är viktigt: glaset är halvfullt, inte halvtomt. Och om man – som spelare och klubb – bara vill så brukar det inte dröja länge innan saker är som de var förr.

Eller till och med ännu bättre.